DC var det dominerande styrande partiet i olika allianser med mindre partier i centrum och vänster, och de viktigaste oppositionspartierna var PCI och MSI.
det italienska partisystemet genomgick en radikal omvandling i början av 90-talet till följd av både internationella och nationella händelser., Partisystemet förändrades radikalt av kommunismens fall, genom en våg av rättsliga åtal av korrupta tjänstemän som involverade de flesta italienska politiska partier och av det faktum att kommunistpartiet 1991 blev vänsterns Demokratiska Parti (Partito Democratico della Sinistra/PDS).
DC, misshandlad av skandal, ersattes av en mycket mindre organisation, det italienska Folkpartiet (Partito Popolare Italiano / PPI), som själv praktiskt taget försvann efter valet 1994., Samtidigt, tre nya partier uppstod och började dominera den politiska höger: Forza Italia (FI), ett vagt neo-liberal alliance skapades 1994 av mediemagnaten Silvio Berlusconi, den Norra Ligan (Lega Nord/LN), som bildades 1991, federalist och finanspolitiska reformer rörelse med stort stöd i de norra regionerna, och Nationella Alliansen (Alleanza Nazionale/EN), som efterträdde MSI 1994, men vars politiska plattform avsagt sig sitt fascistiska förflutna.,
det italienska politiska spektrumet, som tidigare hade dominerats av centerpartier, blev därmed polariserat mellan höger-och vänsterpartier.
Regional regering
för administrativa ändamål är landet uppdelat i 20 regioner, vilket ungefär motsvarar landets historiska regioner. Regionerna är vidare indelade i 110 provinser ( provinciprovinsen, varav tre kommer att upprättas 2009), som ytterligare delas in i kommunfullmäktige eller kommuner ( comuni)., De fem regionerna ”särskild status” (regioni a statuo speciale) i Friuli-Venezia-Giuila, Sardinien, Sicilien, Trentino-Alto Adige och Val D ’Aosta är autonoma eller halv autonoma på grund av särskilda etniska eller geografiska överväganden.
de har särskilda befogenheter enligt konstitutionen och regionala församlingar (liknande parlamenten) med ett brett spektrum av administrativa och ekonomiska befogenheter. Italiens övriga 15 regioner har liten autonomi jämfört med exempelvis de i Tyskland eller Spanien.,
deltagande i den nationella regeringen är en viktig funktion för regionerna och regionala råd kan initiera parlamentarisk lagstiftning, föreslå folkomröstningar och utse tre delegater för att bistå i presidentvalet. När det gäller regional lagstiftning har de fem ”särskilda” regionerna ensamrätt på vissa områden, t.ex. Jordbruk, skogsbruk och stadsplanering, medan de andra regionerna har befogenhet inom ramen för de principer som fastställs i statlig lagstiftning.,
regionernas lagstiftningsbefogenheter är föremål för vissa konstitutionella begränsningar, varav den viktigaste är att regionala handlingar inte kan strida mot nationella intressen. Regionerna kan också anta lagstiftning som är nödvändig för verkställighet av statliga lagar och har rätt att förvärva egendom och att samla in vissa intäkter och skatter. Regionala och lokala val hålls vart femte år.,
kommuner
kommunens organ ( comune), den minsta kommunala enheten, är det folkvalda kommunfullmäktige, den kommunala kommittén eller verkställande organet och borgmästaren ( sindaco). Kommunerna har befogenhet att ta ut och samla in lokala skatter och ha sin egen polis ( vigili urbani), även om deras befogenheter är mycket mindre än de som utövas av den nationella polisen.
kommunerna utfärdar förordningar och driver vissa offentliga hälso-och sjukvårdstjänster och ansvarar för sådana tjänster som kollektivtrafik, sophämtning och gatubelysning., Regionerna har viss kontroll över kommunernas och kommunfullmäktiges verksamhet kan upplösas på grund av allmän ordning eller för fortsatt försummelse av sina uppgifter.
borgmästaren i en kommun, i sin egenskap av statlig agent, registrerar födslar, dödsfall, äktenskap och migrationer, upprätthåller allmän ordning (även om det i praktiken hanteras av den nationella polisen) och kan i en nödsituation utfärda förordningar om folkhälsa, stadsplanering och lokal polis. En EU-medborgare har rätt att rösta i kommunala val och kandidera.,
val
alla medborgare i åldern 18 år och äldre får rösta i val till deputeradekammaren; åldersgränsen är 25 för Senaten. Valdeltagandet i Italien är det högsta i EU i alla val och når drygt 80 procent av väljarna i parlamentsvalet. Under nästan ett halvt sekel efter andra världskriget baserades Italiens valsystem på proportionell representation, ett system där platser i ett valt organ tilldelas politiska partier enligt andelen av den totala omröstningen de får.,
mellan 1993 och 1995 gjordes dock flera ändringar i nationell lagstiftning och folkomröstningar. På nationell nivå väljs nu deputeradekammaren och senaten genom en kombination av proportionalitet och mångfald. Sjuttiofem procent av platserna i dessa två kamrar fylls från enmansdistrikt av enskilda kandidater som vinner det största antalet röster i varje distrikt. De övriga 25 procent av platserna delas ut proportionellt till kandidater från partilistor., Antalet röster som vinnaren får i enmansdistrikt är helt (för senatorer) eller delvis (för suppleanter) subtraherad innan man fördelar proportionella platser, vilket medför en ytterligare proportionalitetsfaktor.
i regionala val avgav väljarna två valsedlar. Den första är gjuten i en tävling för 80 procent av platserna i det regionala rådet, som tilldelas på proportionell basis. Den andra valomgången är en flerfaldig omröstning. den regionala koalition som vinner ett flertal tilldelas alla återstående platser samt ordförandeskapet för den regionala regeringen., Delad omröstning är tillåten.
i provinsval avges endast en röst. Om en enda provinslista vinner mer än 50 procent av rösterna delas platserna mellan alla listor enligt deras andel av omröstningen, och ordförandeskapet går till chefen för den vinnande listan.
annars måste ett avkörningsval äga rum mellan de två mest framgångsrika listorna, vinnaren tar 60 procent av platserna. Ett liknande system används i kommunala val i städer med mer än 15 000 invånare., I detta fall avges dock två omröstningar, en för borgmästaren och en för rådet. Delad omröstning är tillåten. I mindre städer är endast en valsedel gjuten och den vinnande listan tilldelas två tredjedelar av platserna samt borgmästarnas.
folkomröstningar
ett viktigt inslag i den italienska konstitutionen är att folkomröstningar måste hållas – för att upphäva lagar eller verkställande beslut (utom när det gäller något som rör statsbudgeten eller ratificeringen av internationella fördrag) – på begäran av 500 000 undertecknare eller fem regionala råd., Folkomröstningar har kallats utförligt sedan 70-talet och har resulterat i ett brett spektrum av institutionella och medborgerliga reformer.
viktiga folkomröstningar som tidigare hölls är bland annat de som rör abort, skilsmässa, kärnkraft och valreformer. Vissa regioner har också en bestämmelse om att hålla folkomröstningar. I konstitutionen föreskrivs också att 50 000 ledamöter av väljarkåren gemensamt kan lägga fram ett förslag till lagförslag för parlamentet.
val till Europaparlamentet
EU-medborgare över 18 år som är bosatta i Italien får rösta i val till Europaparlamentet för ledamöter av Europaparlamentet., Om du vill utöva din rösträtt, måste du begära en ansökan från borgmästaren i den kommun där du är bosatt inte mindre än 90 dagar före vallokalen.
Du kan behöva visa dina identitetshandlingar och ange din senaste adress i ditt hemland för att verifiera att du är EU-medborgare. När det gäller val till Europaparlamentet förlorar ni rösträtten i ert Ursprungsland om ni väljer att rösta i Italien.
denna artikel är ett utdrag ur att leva och arbeta i Italien. Klicka här för att få en kopia nu.