NEAL CONAN, värd:
detta talar om nationen. Im Neal Conan i Washington.
För tjugo år sedan släppte författaren Tim O ’ Brien en bok med berättelser om unga män och krig, hans krig, Vietnam. Bland annat listade han vikten av varje soldats kläder, matsalar och kanöppnare.
från boken: var tredje eller fjärde man bar en claymore antipersonnel-gruva, 3.5 pounds med sin avfyrningsanordning. De bar alla fragmenteringsgranater, 14 uns vardera. De bar alla minst en M-18 färgad rökgranat, 24 uns., Några Bar CS eller tårgas granater. Några bar vita fosforgranater. De bar allt de kunde bära och sedan några, inklusive en tyst vördnad för den fruktansvärda kraften i de saker de bar.
och det är också titeln på den historieboken. ”De saker de bar” är nu en stapelvara i college och high school engelska klasser, firade som en av de viktigaste böckerna om upplevelsen av krig.
författaren ansluter oss på bara ett ögonblick. Idag vill vi höra från veteraner. Vad har du med dig? Vad bär du fortfarande? Berätta din historia., Vårt telefonnummer är 800-989-8255. Maila oss, [email protected] kan också gå med i konversationen på vår hemsida. Thats på npr.org. klicka på tal om nationen.
senare i timmen, den stora play-by-play man Jon Miller, på konsten att spela genom lek. Men först, romanförfattare och National Book Award vinnare Tim O ’ Brien ansluter oss här i Studio 3A. trevligt att ha dig tillbaka på programmet.
Mr TIM O ’Brien( Författare, ” de saker de Bar”): bra att vara här, tack.
CONAN: och delar av den boken var inramade från ett avstånd av 20 år. Det är 20 år till sen du skrev boken., Vad bär du fortfarande?
Mr O ’ Brien: Tja, jag bär minnen eller spöken på en plats som heter Vietnam, folket i Vietnam, mina medsoldater. Ännu viktigare, antar jag, Jag bär vikten av ansvar och en känsla av bestående skuld. Jag bär också glada minnen, vänner jag gjorde och samtalen på foxholes där kriget för ett ögonblick eller två verkar försvinna till kamratskap och vänskap.
krigen slutar inte när du undertecknar fredsavtal eller när åren går. De kommer att upprepa tills jag är borta och alla änkor och föräldralösa är borta.,
CONAN: på vissa sätt skriver du hur erfarenheten av att vara nära döden så ofta gjorde saker extremt levande. Är de fortfarande de mest levande minnena i ditt liv?
Mr O ’ Brien: väldigt mycket så. Jag har precis pratat färdigt med en grupp gymnasieelever här i D. C., och samtalet kom till slut till just den frågan. Och det är något om att vara mitt i kaoset och skräcken i ett krig som gör att du uppskattar allt du inte har och allt du kan förlora för alltid, som går från det sublima, dina föräldrar, ner till småaktiga, Big Mac och en kall cola., När du är riktigt törstig och dricker paddyvatten, kommer sinnet att låsa på en burk kall koks som ditt sinne kan, du vet, tillbaka i gymnasiet lås på en söt tjej.
CONAN: förvånar det dig att alla dessa år senare lärs din bok i gymnasiet runt om i landet?
Mr O ’ Brien: Ja. Jag hade skrivit boken för vuxna. Jag hade föreställt mig en publik av kompetenta människor på tunnelbanor och kommer att arbeta och i sina hem läser boken., Men jag hade verkligen inte föreställt mig 14-åriga barn och 18-åringar och de även i deras tidiga 20-talet läser boken och föra en sådan glöd till det, som kommer från sina egna liv, verkligen.
boken togs tillämpas på en dålig barndom eller ett brutet hem, och det här är de saker som de bär. Och på ett sätt är det extremt smickrande, och andra gånger kan det vara deprimerande.
Jag fick ett barn att komma fram till mig för inte så länge sedan, men en bok-signering linje och säga, Din är den enda bok jag någonsin har avslutat., Och naturligtvis var det menat på ett smickrande sätt, och jag tog det på det sättet, men i bakhuvudet tänkte jag, Gud, all den glädje som den här killen har förnekat sig själv.
CONAN: Ja, men han har alla de stora böckerna framför sig.
Mr.O ’ Brien: det är grejen. Den öppnar en dörr. Några av dessa barn är fel ord. Det låter lite nedsättande. Dessa människor som är unga, en dörr har stängts för dem genom sin egen gör eller deras föräldrar eller deras skolor. Vem vet varför?, Och om en bok kan öppna porten eller dörren och uppmuntra någon att hitta nöjen att läsa, vad en bra sak att ha åstadkommit i ditt liv.
CONAN: här är en av dessa läskunniga människor, skriver med ett mail, Shannon (ph) i Lyndhurst, Ohio. Jag är professor och jag har undervisat din roman i sex år nu och konsekvent bli kär i det varje gång jag läser det. Vad jag skulle vilja veta är: vad är det enskilt viktigaste budskapet du vill att dina läsare ska ta bort från romanen? P. S. mina elever älskar att hata Azar. Jag säger det för att du är Azar.,
(soundbite of laughter)
Mr O ’ Brien: väl sagt. Åh Gud, att ta en sak bort, det är lite som att ha en bit tyg, du vet, riva upp en sträng och duken löser sig när du tittar på strängen.
målet, antar jag, någon fiktion författare har, oavsett vad ditt ämne, är att slå det mänskliga hjärtat och tårkanalerna och nacken och att få en person att känna något om karaktärerna går igenom och att uppleva de moraliska paradoxerna och kamperna för att vara människa.,
och på ett sätt, för mig, men på ytan är det naturligtvis en bok om krig, det är jag aldrig tänkt på det, verkligen, så i mitt hjärta. Även när jag skrev det, verkade det vara en bok om berättande och bördorna vi alla ackumuleras genom våra liv, våra mammor och pappor och bakgårdar, lärare, vilket jag menar, min pappa dog, jag vet inte, fyra år sedan, och han är lika borta som någon jag kände i Vietnam.
men som spöken i Vietnam, allt jag behöver göra är, du vet, blunda ett ögonblick och där han kastar mig en baseball., Och det är något med att bära bilden av honom, symbolen, emblemet att bära som, åtminstone enligt min erfarenhet, är ganska viktigt för att vara människa, menar jag.
CONAN: vi pratar om ”de saker de bar” och vi ber veteraner att ringa oss idag för att berätta om de saker de bar och de saker de fortsätter att bära, 800-989-8255. Maila oss, [email protected] vi börjar med Jeff(ph), Jeff ringer oss från Des Moines.
JEFF (Caller): ja, hej, tack för att du tog mitt samtal.
CONAN: visst.,
JEFF: jag berättade bara din screener, jag är en Iraq War veteran. Jag var där 2005, 2006, och det finns aldrig riktigt tänkt på det, men det finns tre saker Jag bär med mig varje dag. Jag bär fortfarande min hund taggar varje dag. Jag är pensionerad nu. Och jag har en P-38 burköppnare från…
CONAN: dessa saker fungerar bättre än de flesta allt.
Mr O ’ Brien: de gör.
JEFF: och när jag var i Irak, min förare gjorde armband av 550 sladd för alla i avsnittet, och jag bär det varje dag.
CONAN: vad är 550 sladd?,
JEFF: 550 cord är en nylonkabel som om du någonsin varit i infanteriet, det har en miljon och en använder, förmodligen några jag inte har lärt mig ännu, men ganska mycket varje infanteri som jag någonsin var i…
CONAN: de du inte vet om är förmodligen de i handboken.
JEFF: ja, förmodligen, förmodligen. Men jag bär en kostym och slips varje dag, och många människor kommenterar att det är lite skärande för att se en bit grön nylon flätad i ett armband på min handled, men jag bär det varje dag, så-bara för att komma ihåg den tiden, så…
CONAN: och vad tar du bort, Jeff?,
JEFF: du vet, jag tror att det beror på att jag var i militären så länge, jag hoppas att ingen tar anstöt på detta, men det är en helt annan värld än den civila världen. Och det påminner mig om alla mina erfarenheter i det förflutna och många bra minnen. Jag vet inte. Det är vana nu, men…
CONAN: Tja, Jeff, tack så mycket för samtalet, uppskattar det.
JEFF: du satsar, tack. Adjö.
CONAN: Bye-bye. Du har inte kvar din P-38, eller hur, Tim?
Mr O ’ Brien: Jag önskar att jag gjorde det., Du har rätt, den där saken fungerade, och de flesta av de konservöppnare jag använder dessa dagar, du vet, bryta på tre minuter.
CONAN: Ja, det gör de. Terrys (ph) på linjen, Terry med oss från Gainesville.
TERRY (Caller): Hej.
CONAN: fortsätt, Terry.
TERRY: jag har fortfarande min P-38.
CONAN: Tja, kanske kan du göra dem för den civila marknaden.
TERRY: faktiskt, du kan få dem fortfarande genom Ranger Joe ’ s på Fort Benning.
CONAN: okej.
TERRY: men jag bär också splitter i mitt ben, en bitterhet.,
CONAN: var har du samlat Splitter, Terry?
TERRY: min sista jag tillbringade mina första nio månader som en rifleman och en gruppledare väster om Chu Lai i 198th Light Infantry. Och de senaste tre månaderna lyckades jag få jobb som dörrskytt på ett observationsfartyg och jag blev träffad med en marinartilleriobservatör från Da Nang.
Du vet, jag skulle vilja säga att en av de saker som jag fortfarande bär är det underverk som folk röstade för att hålla oss där. Jag kom tillbaka och gick med i Vietnam veteraner mot kriget, och jag fann att du inte kunde berätta för någon vad du hade bevittnat., Utan att ha någon erfarenhet, det bara, de antingen inte vill höra det eller de kunde inte relatera till det.
men de människor som skickade oss dit och höll oss där, jag räknar Johnson och Nixon och Kissinger och resten av dem, de visste att vi inte var där för att göra något annat än att ha ett geopolitiskt inflytande på Ryssarna. Tyvärr gjorde jag inte ett forskningsprojekt om varför vi var i Vietnam förrän efter att jag kom tillbaka, och skälen var inte vad de berättade för oss.
CONAN: det är intressant…,
TERRY: jag har ingen att skylla på förutom mig själv, men jag kände mig väldigt dum för att ha litat på regeringen med mitt liv.
CONAN: Terry, det är intressant vad du säger om historier. En hel del Tim O ’ Briens bok handlar om krigshistorier och hur, om du om de låter trovärdiga, de är nästan säkert inte.
Mr. O ’ Brien: Ja, det är-jag menar, jag identifierar mig med nästan allt som vår uppringare just pratade om. Jag var också i den 198: e lätta infanteribrigaden nära Chu Lai.
TERRY: okej. Bra jobbat.
Mr O ’ Brien: Ja., Vår AO var verksamhetsområde var nära där min Lai massakern inträffade, Quang Ngai-provinsen. Och mina minnen är ungefär som dina, Och jag tror att jag bär med mig samma sak som du bär.
CONAN: Terry, tack så mycket för samtalet, uppskattar det. Det är 20 år sedan” de saker de bar ” träffade butikshyllorna. Vi pratar mer med författaren Tim O ’ Brien om ett ögonblick. Vi vill också höra från veteraner idag. Vad har du med dig? Vad bär du fortfarande? 800-989-8255. Maila oss, [email protected] Jag heter Neal Conan. Stanna hos oss. Det är tal OM NATIONEN från NPR News.,
(Soundbite of music)
CONAN: detta är tal om nationen. Im Neal Conan i Washington.
Mer än två miljoner exemplar av ”the Things They Carried” har sålts sedan 1990. Det har lästs och gått runt av otaliga veteraner från Vietnam till de nuvarande krigen i Irak och Afghanistan. Tim O ’ Briens bok har också valts ut för en film, men hittills har den inte gjort den till storskärmen.
för att markera 20-årsdagen är en ny inbunden utgåva ute. För att läsa ett urval om krigets sura tristess kan du gå till vår webbplats på npr.org. klicka på tal om nationen.,
Tim O ’ Brien är med oss här i Studio 3A. vi vill höra från veteraner idag. Vad har du med dig? Vad bär du fortfarande? 800-989-8255. Maila oss, [email protected] kan också gå med i konversationen på vår hemsida. Thats på npr.org. klicka på tal om nationen.
och låt oss gå bredvid Rich, och Rich är med oss från Sunman i Indiana.
RICH (Ringer): Ja, sir. Jag bär faktiskt två saker personligen. Jag har en P-38, Och jag har också vad Air Force crew chiefs kallade en kyrknyckel, som var din normala, vardagliga, metallburköppnare.,
jag var besättningschef på 141s och KC-135s under slutet av Vietnamkriget, stationerad med 619: e massan vid Hickam Air Force Base, och under det första Gulfkriget var jag stationerad med 512: E generationsskvadronen ut vid Dover Air Force Base.
men de saker som jag inte personligen bär, men jag brukade bära varje dag, var kistorna kommer tillbaka från Vietnam, kärnstridsspetsarna kommer tillbaka ur jag antar att jag kan säga det idag, Subic Bay, eftersom vi brukade fånga dem på Barbers Point Naval Air Station utanför Hickam Air Force Base., Och nätterna som jag tillbringade på Dover under det första Gulfkriget med 145,000 till 150,000 pounds JP4 på en C-5 och 30 till 40,000 pounds av handeldvapen och raket ammunition eller motorer, och du skulle se blixten och sedan helt plötsligt…
CONAN: Oh boy. JP4 är jetbränsle, förresten.
RICH: du kan inte tanka längre,du vet?
CONAN: Oh boy. Det är svårt att tro, eller hur, Rich? Jag pratade just med Tim O ’ Brien, precis innan vi började på showen, att det var 20 år efter hans turné att han skrev den här boken., Det är 20 år sedan dess, men det är nästan 20 år sedan det första Gulfkriget.
RICH: det första Gulfkriget. Det är nästan svårt att tro. Jag gick in som barn. Jag gick in i Flygvapnet 1973, mitt sista år i gymnasiet, och sedan gick jag tillbaka, gick med i reserverna och var i reserverna i ca 18 månader, blev inkallad, jag tror att det var i September 1989 att gå aktiv tjänst under det första Gulfkriget.,
och jag var fortfarande en stab sergeant eftersom jag hade varit ute så länge, och jag var den gamla mannen, och det var svårt att tro att de saker som vi satte på ungdomarnas axlar i militären, för jag hade varit ute tillräckligt länge för att säga att jag hade arbetat nu för Proctor & Gamble ett tag, du vet, och saker var viktiga, men de var inte som det var när, du vet, du går ut där och du sitter på den fågeln, och det är blixtar och sånt omkring dig.,
Du, du då tänkte du inte på det, men då var det då jag var 17, 18, 19, 20. Nu går du upp till 35, och du säger, man, du vet, jag kan vara borta i en bråkdels sekund. Vi tappade bort en fågel på Dover, blev träffad av blixten och slet av vingen mellan motor nummer två och nummer tre.
CONAN: Wow. Det är påminnelsen som är konsekvent i din bok, inte bara det du då ansåg vara en gammal man som ser tillbaka du är en mycket äldre man nu men den otroliga ungdomen av, ja, du och de andra I Alpha Company.
Mr., O ’ Brien: Ja, Vid den tiden verkade jag vara bland människor som var ganska mogna. Det var 19, 20, 21-åringar. Människor som vid den tiden såg gamla ut för mig visade sig vara 27 eller 28.
det är jag tror att det är en viktig påminnelse för oss alla att de som gör vårt dödande och vår döende, de är inte barn exakt, men de är inte de är verkligen inte mogna vuxna som har blivit skolade av livet och vad livet kan leverera till oss. Och det är nog värt att tucka undan.,
CONAN: e-post från Charles I Portland, Oregon: jag var inte gammal nog att tjäna under Vietnamkriget. Min styvbror var det. Jag gjorde en kniv mantel för honom av läder som höll sin fast blad kniv, och det hade en annan fack för ett par nål-näsa tång som han fann användbar för en mängd olika ändamål. Jag kan föreställa mig hur det kan vara användbart.
låt oss se om vi kan gå bredvid Detta är Daniel, Daniel med oss från Greenville i Tennessee.
DANIEL (uppringare): Ja, sir. Jag var i första bataljonen, andra marinsoldater i Somalia., Vid den tiden var jag en 19-årig grabb och jag plockade upp där och jag har burit sedan en empati för andras lidande. Och nu arbetar jag för närvarande på mentalhälsoområdet, och jag vill tacka Mr O ’ Brien för när jag gick på college var hans bok en av de böcker som vi studerade.
CONAN: det var efter din turné i Somalia, förstår jag.
DANIEL: ja, sir, och det var ganska katartiskt för mig, faktiskt.
Mr. O ’ Brien: jag är glad att höra det., Jag pratade med Neal innan showen började och sa att böcker ibland kan få effekter på människoliv som går långt utöver vad en författare avser som boken skrivs. Och du kan hjälpa människor på ett sätt som du aldrig skulle förvänta dig. Jag är glad att höra det. Det kanske hjälpte dig lite.
DANIEL: Tack så mycket, sir.,
CONAN: och Daniel, de saker du fortfarande bär-jag undrar, varje dag hör du om ett annat fartyg som tas av pirater utanför Somalias kust eller om vapenstriderna som bryter ut mellan regeringen som rymmer tre kvadratiska kvarter i centrala Mogadishu och krigsherrarna. Vad tycker du?
DANIEL: faktiskt, du vet, när jag var för ung för att verkligen förstå, men jag tror att vi som nation och som militärtjänst gjorde en stor otjänst för det somaliska folket., Vi lämnade dem i ett vakuum som, du vet, vi var där för att typ ta det vakuumet bort, men vi lämnade det nästan i ett sämre skick än det var.
CONAN: Daniel, tack så mycket, uppskattar det.
DANIEL: Ja, sir.
CONAN: Bye-bye. Låt oss gå nästa Detta är Chris (ph), Chris ringer oss från Fort Myers, Florida.
CHRIS (Caller): ja, hej. Hej, Mr O ’ Brien. Det är ett extremt nöje att prata med dig idag., Jag introducerades faktiskt först till ”de saker de bar” i Dewitt Henrys(ph) klass på Emerson, och jag har alltid tre kopior av din bok: en som jag håller helt ren, en som jag använder för anteckningar som en engelsk lärare, och en som jag typ av användning för anteckningar som författare och elev.
och jag tror att du är avgörande för att jag själv har varit en nu publicerad författare, om bara för att jag bär min röda Soxhatt med alla mina bokomslag eftersom Mr O ’ Brien gör det, så jag kan göra det också.
(soundbite of laughter)
CONAN: vi gillar dig ändå, Chris.,
CHRIS: av alla de fantastiska saker du har gett mig, förmodligen den mest avgörande för min utveckling som person är du gav en arena för min far och jag att prata, och jag tror att jag är 35, och jag tror att en hel del av min generation, Vietnam är ett förlorat ämne för oss eftersom våra fäder inte vill prata om vad som hände med dem. Minnena är för nära och för fasansfulla.,
och genom ”de saker de bar” kunde min pappa och jag faktiskt ha samtal om sin tid i Vietnam, vilket i slutändan ledde till mig och han är väldigt sjuk just nu, faktiskt, men det ledde till att vi kunde ha samtal om varandra. Och så blev det verkligen det här stället där han och jag kunde gå till, när vi inte kunde prata om någonting. Vi skulle prata om ditt arbete och använda det som ett fordon för att diskutera krig och vad han hade upplevt men också vem han var som person.
Mr. O ’ Brien: det är en bra sak att höra., Du vet, belöningen med att vara författare kan inkludera, du vet, utmärkelser och pengar och sånt, men en historia som din är den som får mig att minnas att vara 24 år gammal och sätta ut på en karriär för att vara författare.
Jag hör från olika källor berättelser ungefär som din. Jag hade ett brev från en ung kvinna, en 26-årig kvinna i Minneapolis, en historia som din. Min pappa var tyst och det fanns problem i familjen, och min mamma försökte förklara för mig varför hon aldrig hade kunnat bli kär i min far, som hade varit i Vietnam, åtminstone inte helt kär.,
och i AP engelska klassen stötte hon på boken, gav den till sin pappa. Han började prata. Mamman började prata. De gick på rådgivning, och de är fortfarande tillsammans. De är inte perfekta, men de är lyckliga. Och en sådan sak får mig att vilja gråta för det är att knuffa upp mot min avsikt att skriva den boken, inte att läka den familjen i synnerhet utan att ha en bok som överskrider bomber och kulor och på något sätt eller en annan mask sin väg in i människans ande eller hjärta. Så tack.
CHRIS: Tja, tack så mycket.,
CONAN: Chris, tack så mycket för telefonsamtal, uppskattar det.
CHRIS: tack.
CONAN: Bye-bye. Låt oss se om vi kan gå bredvid Detta är Brian, Brian ringer oss från Birmingham, Alabama.
BRIAN (Caller): Hej, hur mår ni i eftermiddag?
CONAN: inte så illa.
BRIAN: Hej. Jag vill bara tacka dig för din bok, eftersom, ja, jag gick igenom ett par stridssituationer, och jag visste inte att jag var en av de, som dessa barn som kommer tillbaka nu och barnen som kom tillbaka från Vietnam., Jag var en av de där ungarna, och jag visste inte hur jag skulle prata ut det. Jag visste inte hur man får hjälp (obegriplig) jag var i min värld helt själv, i denna ganska mycket värld av helvetet, du vet, min hjärna.
och jag läste din bok. Jag läste ”Kycklingsoppa för Veterans själ”, små saker som det. Ja, jag gick in med ett öppet sinne, men, ja, jag typ, okej, det här är bara en annan hög med skräp att bara kasta på stapeln, du vet, och självhjälpsböckerna. Men det öppnade faktiskt mina ögon för att få mig att inse att det finns andra killar där ute som jag., Och det fick mig att undra, ja, du vet, (ointelligible) rådgivning,du vet? Jag anmälde mig till VA: s medicinska förmåner. Och det hjälpte mig verkligen.
och jag vill verkligen säga tack, för jag menar, det är roligt eftersom min fru, du vet, hon är ett par år yngre än mig, men, du vet, jag är från nordost, hon är från Alabama, men hon hade aldrig något att göra med militären.
Mr O ’ Brien: Mm-hmm.
BRIAN: och hon har en far som var tidigt 80 – tal, du vet, ingen strid eller något, så hon visste verkligen inte hur man ställer frågor till mig., Och det har varit, du vet – på grund av din bok och andra böcker som det, du vet, och rådgivningen, det har faktiskt gjort mig att kunna förklara för henne de saker som jag gick igenom och, du vet, kunna bara prata om det istället för att bara hålla det i och låta det bli som en liten bomb.
CONAN: Ja. Brian, de av oss på radion sidan här, tack för din omdömesgilla användning av ordet skräp.
(soundbite of laughter)
BRIAN: Åh, ja, inga problem. Jag har en familj som arbetade för NPR i Boston-området så jag förstår.,
(soundbite of laughter)
CONAN: utbildad.
BRIAN: (Unintelligible)
CONAN: Tack så mycket, Brian.
BRIAN: och jag har också en P-38 också.
CONAN: verkligen?
BRIAN: och jag använder det faktiskt idag som en skruvmejsel.
(soundbite of laughter)
BRIAN: men jag ville bara säga (unintelligible) en. Tack igen.
CONAN: Bye-bye. Här är ett mail som vi har, och detta från Matt i Palmyra, Virginia. Tim, jag har läst dina böcker i omvänd ordning. ”Om jag dör i en stridszon.”,”Det Jag bär in – är en svärfar som var kapten och påminner mig om den hårdkantade, Anti-hippie, hårddrickande kapten som tog dig ut den natten för att sätta Minor. Han pratar inte om upplevelsen alls. Hur närmar jag mig ämnet eller ska jag lämna hans minnen för sig själv?
Mr O ’ Brien: förmodligen lite av båda. Jag tror till slut att det finns alla möjliga orsaker till tystnad. Det kan gå allt från trauma till enkel artighet.
krig är en Parti pooper av ett ämne. Du går inte på en cocktailparty och säger, Hej, du vill höra om Nam eller Irak., Av artighet stannar man tyst ibland, åtminstone i mitt eget fall, för jag har ingen aning om var jag ska börja, var man ska sluta, vad man ska välja att prata om. Det är överväldigande, och därför går du tyst ur en slags nervös-den skrämmande uppgiften före var börjar du och var slutar du.
så att uppmuntra genom böcker eller filmer är en startplats. Och om en person vill prata, kommer den personen att prata. Jag tror verkligen inte att påtvingad konversation kommer att hjälpa någon. Men för att öppna dörren till konversation genom konst, inte en hemsk idé.,
CONAN: Vi pratar med Tim O ’ Brien. Hans bok,” de saker de bar, ” kom ut för 20 år sedan. Jag tror att det var 20 år sedan igår.
Mr O ’ Brien: Ja, det var det.
CONAN: Du lyssnar på tal OM NATIONEN från NPR News.
det är intressant att du pratar om konst. Tittar du på filmer om krig? Tittar du?
CONAN: Ja.
Mr O ’ Brien: Man, jag trodde att det var-inte i ett krig, men knackar på dörrar. Och jag blev verkligen rörd av den. Och jag tyckte att det var vackert handlat och hade mig i tårar. Andra tråkar ut mig.,
(soundbite of laughter)
CONAN: såg du ”The Hurt Locker?”
Mr O ’ Brien: jag har inte sett det ännu. Nej. Är det bra?
CONAN: Ja. Det är bra. Det är intressant. Jag undrar också, TV-serien, ” The Pacific.”Har du tittat på det?
Mr O’Brien: Nej. Jag har varit på väg. Så jag tror – kom det inte bara ut?
CONAN: Ja, det började bara för några veckor sedan.
Mr O ’ Brien: Nej, Jag har inte sett det.
CONAN: det är intressant., Du borde ge det – det är utmanande på ett sätt-jag har studerat den speciella striden där i Guadalcanal för tillfället. Och jag har varit där, och det hjälper att ha varit där och sett dessa sevärdheter.
Mr O ’ Brien: jag slår vad.
CONAN: men å andra sidan överför den så exakt den absoluta känslan av förvirring och kaos. Jag är förvånad att de tog sådana risker med bristen på, du vet, sammanhängande berättelse.
Mr O ’ Brien: det är bra. Jag är glad att höra att de gör det så., Jag menar att det är mitt minne av krig, är kaos och som – var är jag och varför är jag här och var är de? Helt förlorad känsla, nästan som att vara instängd i en dålig dröm.
CONAN: låt oss se om vi kan få en annan uppringare i den här konversationen. Vi går till Ed. Ed är med oss från Traverse City i Michigan.
ED (uppringaren): God eftermiddag, mina herrar. Förlåt, jag läste inte din bok. Det blir det första som står på min dagordning.
CONAN: åtta miljoner och en.
ED: ja, jag hade tjänat många år sedan i många olika mode., Men det jag vill mest dela om kriget idag är hur steriliserat det är på TV och hur människor kan se det och gå, wow, det ser dåligt ut och sedan vända sig bort och sedan slå på en annan kanal, och inte riktigt titta i ögonen på den andra soldaten som kämpar och dör bara för vad de tror på också. Och jag har-tyvärr har haft det…
CONAN: och var var det, Ed?
ED: i Panama, I ’89, för Just Cause., Och jag aktiverades också till stöd för Somalia, vilket var en annan intressant (ointelligerbar) det är en intressant affär att titta på en 10-årig unge som höll en AK-47 som var darn nära så lång som han är. Det var bara overkligt. Men att gå tillbaka till Panama-grejen, du vet, ta någons liv, titta i deras öga nära och personliga, veta att det bara är någon annan, de kan ha barn, de kan vara någons bror, någons son, far. Det är vad krig handlar om. Och jag tror att Tom Hanks och Steven Spielberg är genier och jag tror att de har fångat vad det egentligen handlar om., Jag vet ingenting om andra världskriget, men jag vet inte, jag ger det till andra världskriget veteraner som jag ens kunde tjäna.
CONAN: Ed, jag hoppas att du berättar för den ungen vi hör i bakgrunden, du berättar för den ungen dina historier.
ED: det är min yngsta. Och han håller mig igång. Men jag försöker att inte berätta det för att jag fortfarande inte har – för när jag kom ut ur Panama var PSTD(ph) obefintlig., Mitt sätt att hantera det var att sälja av varje pistol jag ägde i mitt hus för att jag blev trött på att vakna mitt i natten och skjuta howler apor och ormar och spindlar och PDF, Panamanska försvarsstyrkor…
CONAN: Mm-hmm.
ED: jag har hål i mina väggar. Så det var så jag hanterade det.
CONAN: Ed, tack så mycket för samtalet. Uppskatta det. Och Tim O ’ Brien, tack så mycket för att du delade din tid idag.
Mr O ’ Brien: stort nöje. Tack för mig.
CONAN: tjugo år efter ” de saker de bar.,”
Copyright © 2010 NIO. Alla rättigheter förbehållna. Besök vår webbplats användarvillkor och behörigheter sidor på www.npr.org för ytterligare information.
NGN utskrifter skapas på en rush tidsfrist Verb8tm, Inc., en NPR-entreprenör, och producerad med hjälp av en proprietär transkriptionsprocess utvecklad med NPR. Denna text får inte vara i sin slutliga form och kan uppdateras eller revideras i framtiden. Noggrannhet och tillgänglighet kan variera. Den auktoritativa posten för NPR: s programmering är ljudposten.